Det är en torsdag i juli. Temperaturen visar på 24°C i skuggan. Mårten och Eva har köpt varsin flaska vatten direkt från kylen för att hålla huvudet kallt.

Klara tankar är en förutsättning för ambulanssjukvård, vilket båda vet. De har erfarenhet och utbildning för att veta hur man kopplar på sitt ”sjätte sinne”. De är lyhörda och öppna. Redo att agera.

Larmet når dem klockan 16.47.10. Ambulansen är på väg inom nittio sekunder. Blåljus och sirener hjälper dem att kryssa genvägar i den täta trafiken. Mårten kör. Eva navigerar.

Just nu vet de inte vad som väntar. Är det panik på platsen? Finns där chockade, rädda, aggressiva människor? Är det explosionsrisk? De går igenom tänkbara scenarion.

Efter nio minuter kommer de till adressen på Vasagatan. Tillsammans gör de en bedömning av säkerhetsläget.
Utanför porten har folk samlats. Några ungdomar, ett äldre par, en mamma med en baby och två unga kvinnor med shoppingkassar. De spanar oroligt mot ambulansen, men någon panik tycks inte råda.

Eva tar ryggsäcken och Mårten tar den packade väskan med medicinsk utrustning och går lugnt fram till dem.

 

En av de unga kvinnorna berättar upprivet att hennes granne, Herman, fallit ihop i trapphuset och att hon hittat honom livlös för ca en kvart sedan. Lever han?

-          Jag vet inte hur länge han har legat där, säger hon förskräckt.

-          Tack för informationen. Vänta här så tar jag hand om Herman, säger Eva och går lugnt in i porten.

Herman, ser ut av vara i 60-årsåldern. Han ligger i en vriden ställning ovanför entrétrappan, men har inga yttre skador. Eva undersöker honom snabbt och kan avfärda den första misstanken. Det är inte stroke, eller hjärtinfarkt.

           Herman vaknar till sans, men Eva och Mårten beslutar att ta honom till sjukhus. Mårten hämtar båren och Eva pratar med dem som väntar på gatan.

-          Det är ingen fara, säger hon. Men vi tar det säkra före det osäkra och låter sjukhuset ta sig en titt på honom.

Försiktigt lyfter de upp Herman, som fått lite färg på kinderna. Eva talar om vad som hänt honom och att de ska åka till sjukhuset. 

-          Bra, säger han. Bra. Tala bara om för min dotter var hon kan hitta mig.

- Självklart, säger Eva och ler.